Mårten Westö
Mårten Westö är född 1967 i Helsingfors. Han debuterade år 1990 med diktsamlingen Vid tröskeln och har gett ut ytterligare tre diktsamlingar, den senaste, Nedslag i hjärtats diktatur utkom 2008. Han har även gett ut novellsamlingen En sorts värme (2005), Tillsammans med Christer Kihlman har han gett ut samtalsboken Om hopplöshetens möjligheter (2000). Tillsammans med Henrika Ringbom och Peter Mickwitz skrev han en finlandssvensk version av Douglas Adams och John Lloyds kultbok The Meaning of Liff, som på svenska fick heta Varför finns Vetil? (1999). Tillsammans med Philip Teir redigerade han den uppmärksammade antologin Mandomsprov (2006).
Under 2000-talet har Westö även ägnat sig åt flera större översättningsprojekt, främst bland dem Pekka Tarkkas tvådelade biografi över Pentti Saarikoski, Hanif Kureishis roman Gabriels gåva (Norstedts 2002), Ranya Paasonens uppmärksammade debutroman Där solen står högst (utkom på Norstedts 2004) samt Alexander McCall Smiths novellsamling Himmelska utflykter och andra kärleksäventyr (Lind & Co 2007). Mårten Westö har även skrivit radiodramatik, frilansat som kulturjournalist, översatt pjäser samt redigerat litteraturtidskrifter. Sedan flera år är han kolumnist i Hufvudstadsbladet och Vasabladet.
Mera information hittar du här: www.martenwesto.net
Pris
Mårten Westö inledde sin författarbana med att vinna Arvid Mörne -tävlingen år 1988 och blev senast belönad med Rundradions lyrikpris Den dansande björnen för sin diktsamling Nio dagar utan namn. Motiveringen löd:
… Dikterna i den nya samlingen tilltalar sin läsare varmt och generöst, klarsynt men med stor värme.
Westö mottog Längmanska stiftelsens pris i maj 2003. Den rikssvenska fonden belönade författaren för lyriksamlingen Nio dagar utan namn och för hans brevväxling med Christer Kihlman: Om hopplöshetens möjligheter, samt för hans översättning av Pekka Tarkkas Saarikoski -biografi.
Novellen "Ändhållplats" ur "En sorts värme" nominerades till Sveriges Radios P1:s Novellpris 2006.
År 2007 tilldelades han Nylands svenska kulturfonds pris med motiveringen: "Han rör sig mödolöst mellan olika genrer, ibland är det poesi, prosa, radioteater eller rent journalistiska texter, ibland översätter han andras texter."
År 2015 belönades Westö med Hugo Bergroth-priset. I prismotiveringen står det att Mårten Westö konsekvent har förenat kreativitet och gott språk. I sina kolumner har han flera gånger betonat kvalitetsaspekten i översättarens arbete både vad gäller litteratur, film och teve. Han har också påpekat att "mängden text som ungdomar i dag läser på teveskärmen och filmduken motsvarar tiotals romaner per år. Bara därför är det livsviktigt att textningen okså håller en hög nivå."
Översättningar
En sorts värme utkom på finska på Otava hösten 2007. Noveller och dikter översatta till bl.a. engelska, slovakiska, tyska, kroatiska och franska.
Vad är kärnan i ditt författarskap: Att försöka fånga ögonblicket.
Vad är kärnan i ditt konstnärskap: Se människan.
Varför är litteratur viktigt: Därför att den ökar vår medmänsklighet. Bland mycket annat.
Skiljer sig finlandssvensk litteratur från annan, i så fall hur? Det gör den säkert, fast den skillnaden får någon annan definiera. Å andra sidan är all god litteratur universell.
Att se som nitton vårar ser
Jag debuterade som författare år 1990. Egentligen hade jag börjat min skribentbana som putslustig rockkritiker på Hufvudstadsbladet redan några år innan. Min första bok hette Vid Tröskeln, och trots att mina vänner häpet undrade varför jag plötsligt skrivit en kritisk pamflett som gisslade myndigheternas sätt att blunda för de handikappades rättigheter, var det faktiskt fråga om en diktsamling. Att man debuterar just som poet är som bekant inte ovanligt i Svenskfinland; näst efter Island har vi säkert flest poeter i genomsnitt. Utmärkande för vår litterära kultur är också att jag genast kallade mig ”författare” trots att jag först nu, nästan ett kvarts sekel senare, börjat få ett hum om vad det innebär att skriva och översätta böcker.
Trots att jag debuterade som poet visste jag redan i ett tidigt skede att jag ville utforska så många olika skrivsätt som möjligt. Följaktligen har jag alltid strävat efter att utforska ny terräng, även med risk för en viss splittring. Eftersom jag själv började som journalist har det alltid känts naturligt att behålla kontakten till den världen. Att medverka i dagspressen är ett trevligt komplement till annat skrivande, inte minst för att responsen där är så omedelbar. Att jobba som översättare har för mig varit en annan nyttig erfarenhet, eftersom det av nödtvång skärper ens språkliga verktyg.
För vem skriver man? Det är ingen oväsentlig fråga i sammanhanget. Den svenske poeten Werner Aspenström brukade gärna säga att han skriver för sin katt, andra ser ett visst, ibland helt påhittat ansikte framför sig när de skriver. Det ärliga svaret är kanske ändå att många författare helt enkelt skriver för sig själva. För att man vill ta reda på någonting, om sin egen person eller omvärlden. Kanske bara överträffa sig själv, försöka bli bättre på det man gör.
Sen ska man förstås veta vad man ska skriva om – vilket kan vara svårare än det låter! Själv har jag alltid förlitat mig på en viss intuition och ett hyfsat språköra. Det räcker ganska långt. Därtill krävs en viss uthållighet förstås. Och så ska man tycka rätt bra om att vara ensam. Henrik Tikkanen påpekade gärna att författare inte borde skriva om sig själva utan om någon som de verkligen förstår sig på. Och han hade säkert inte helt fel. Det är antagligen också den främsta orsaken till att det är så roligt att hitta på fiktiva karaktärer!
Hur samlar man sitt material? Det varierar, förstås, men till skillnad från vad många tror kan en författares fantasi triggas igång av de mest obetydliga incitament: kanske bara av ett tomt rum, ett namn på ett motell, en gammal schlager, en obestämbar stämning när man träder in i ett tomt hus … Själv brukar jag betyga Helsingfors stads trafikverk min tacksamhet; så pass många dikter, noveller och kolumner har fått sin början genom en slumpmässigt avlyssnad replikväxling i någon buss, metro- eller spårvagn.
Låt mig ge ett annat exempel: Min litterära debut råkade sammanfalla med ett regeringsskifte i Finland. Kort därefter befann sig landet i en djup ekonomisk svacka. I samma veva blev jag pappa. Allt detta påverkade mig starkt, riktigt hur starkt insåg jag egentligen först när jag märkte att en del av de historier som ingick i min novellsamling, En sorts värme (2005) faktiskt koncipierats redan tio år tidigare. En del av rösterna i den nya boken som kommer i höst har levt inom mig ungefär lika länge. Detta är, föreställer jag mig, inget ovanligt sätt för en författare att arbeta: idéerna, berättelserna, personerna, dikterna gror i det tysta.
I dag, när även kulturlivet allt mer styrs av resultattänkande, och författare ibland förväntas spotta ur sig en bok om året och dessutom agera som fullfjädrade estradörer och ståuppkomiker mellan skrivpassen, kan det vara värt att igen dra en lans för det man brukar kalla långsamhetens kultur. Det kan vara skäl att påminna om att det fortfarande finns författare som är blyga, som skyr offentligheten och som också måste få göra det. Själv tänker jag ofta på Veijo Meris ord om att författare är sådana som har svårt att uttrycka sig och därför blir sådana som uttrycker sig. Att skriva är att drömma, och drömmar kan ibland ha lång mognadstid. Sen måste det finnas en smärtpunkt i allt man skriver också, annars blir det sällan bra. Ibland kanske all tid kan gå åt till att hitta – eller våga möta – denna smärtpunkt. För många kan det ta hela livet.
Att skriva är, när allt kommer omkring, kanske bara ett fåfängt försök att hejda tiden. Tiden som vi tror att vi inte har. Hur ofta längtar vi inte efter de där avklarnade stunderna då vi känt oss inspirerade och lyckliga. Men vad är minnet av dessa stunder av klarsyn annat än ögonblick då vi känt oss ett med vår egen rytm? Att man varit ett med sina egna resurser. Eller kanske hellre: att man försökt göra något man inte trott sig klara av. Överraskat även sig själv. Det är ofta då det blir som bäst.
Mene verkkosivulle
Seuraa sometilejä
